Sorg– inte enbart en känsla.

Sorg – inte enbart en känsla.

Sorg
Bara ordet klingar tungt, dystert och sårbart på djupet. Och det är precis vad sorg är. Så tungt och jobbigt, att den inte kan klassificeras som en känsla – utan snarare som ett helt tillstånd.
Man ändras när man sörjer. Man känner sig inte bara ledsen, förtvivlad, övergiven mm – utan sorgen gör att man är i ett tillstånd av förtvivlan, övergivenhet, saknad etc. Den tar överhanden på ett så totalt sätt, att man ofta inte ens kommer ihåg hur man fungerar i normala fall. Man hittar liksom inte sig själv, när sorgen tar överhanden.

I svåra sammanhang, kan även sorgen i sig vara en slags självbevarelsedrift. Jag tror personligen, att man kan bli så skakad av en förlust, att sorgen lägger sig som ett förlamande täcke över sinnet – och att detta faktiskt kan hindra vissa att bli både hysteriska, få stroke, hjärtinfarkt eller andra skador. Man kan liksom inte göra så mycket, när man blir som förlamad – eller hur…?

Det är en svår nöt att knäcka – sorgen. För alla involverade. När vi mister någon eller något så betydelsefullt för oss, att vi får uppleva sorg – blir det som kraftiga ringar på vattnet. Alla i ens omgivning påverkas – både direkt och indirekt. Och ingen sorg är den andre lik. Den kan aldrig jämföras – även om orsaken kan vara mer eller mindre identisk.

Människor (och även djur) involverade, är i sin tur så olika – att reaktionen och effekten blir väldigt individuell. De som står bryende utanför kan med sitt intellekt och sin sympati förstå, att det som skett är fruktansvärt. Men hur fruktansvärt det är, kan man bara förstå om man sitter eller suttit i samma båt. Det är det som gör att man trots allt och alla runt omkring sig, kan känna sig otroligt ensam i sin sorg.
Vissa blir starkare av att dra sig undan, och andra behöver människor omkring sig. Som sagt, vi reagerar så olika vid sorg. Det gäller att hitta ett sätt som känns ok för en själv, och mer kan man inte göra. Sedan får tiden ta vid. Att den läker alla sår, är en myt. Vissa sår och förluster kommer man helt enkelt aldrig över, men man vänjer sig vid frånvaron av den man mist. Man blir starkare pga just vanan och de nya rutinerna, som oundvikligt kommer med just tiden. Sedan hur lång tid man behöver – kan ingen säga. Det är helt individuellt också, åter beroende på vem man är och hur man fungerar, vilken relation man haft till den eller det man mist, hur man har det runt omkring sig och vilka som finns där – eller inte…

Att man även mister dem man trodde var riktiga vänner, eller familj – är inget ovanligt när något riktigt sorgligt sker. Vissa tar avstånd från en behövande, istället för tvärtom. Tyvärr är detta vanligare än man tror, och många samtal handlar om just detta i mitt eget arbete. Många känner sig vilsna och otillräckliga inför andras sorg. Det vet inte hur de ska bete sig, och de vågar inte fråga heller. Vissa beter sig som om sorg vore en slags smitta – och drar iväg av ren rädsla, innan den drabbar dem själva, typ… Och så finns det vissa som helt enkelt inte bryr sig, och som faller bort automatiskt när krisen uppstår och sorgen träder in. Som tycker man är jobbig, och alltför behövande. Och så finns det vissa, som man kanske absolut inte ens räknat med, eller trott mer om – som faktiskt är de som ställer upp mest, och visar värme och känslor man inte trodde de hade.
Att finnas för någon i kris, att kunna stötta och hjälpa någon i en sorgeprocess – är för mig ett privilegium. En gåva – och ett sätt för mig personligen, att låta en egen tragisk sorg i mitt eget liv – bli till hjälp, förståelse och stark empati för någon annan som behöver det.

Vissa vill absolut inte prata om det – andra kan inte prata nog om det. Oavsett, är det så viktigt att göra det som känns rätt för en själv. Men att bära en tung sorg inom sig, fastän man vill prata om det – men ingen finns där, ja det kan ta otroligt hårt på många. Så prata! Du kan alltid lyfta din lur, och känna att du har en medmänniska i andra änden.
Det enda du är – är varmt välkommen.